Jag läste just en
artikel av Peter Kadhammar på Aftonbladet, som tog upp skillnaden i hur vi har agerat på katastrofen i Paktistan i jämförelse med den i Sydostasien. Vilket fick mig att tänka på en "rant" jag skrev i februari i år som jag postar nedan. För visst har han rätt, men jag känner att de gäller gång på gång på gång. Inte just denna, inte i just detta nu, utan konstant och överallt.
JU MER JAG SER MIG OMKRING, ju mer jag hör och ju mer jag läser, desto mer tappar jag hoppet.
Jag vaknar upp ur min slummer i soffan och inser att
Bert Karlsson har blivit upphöjd, hans ses som en god patron och andlig ledare över sitt Fame Factory. Har hela mediasverige drabbats av kollektiv minnesförlust? Vi pratar om Bert Karlsson här! Ringer det inte en klocka i någons jävla huvud? Och de satans äckliga människorna som ställer upp där som hans lakejer, både programledare och artister. Kan vi inte starta en dokusåpa som försöker producera den “nästa Goebbels” där vi har
Robert Vesterlund som programledare och producent. Och när vi ändå är igång så kan vi ju skapa ett barnprogram med
Ahmed Rami som programledare. Kan handla om att lära ut förståelse för varandra. Helst skulle jag vilja se
Per Ahlmark göra en reportageserie om Israels behov till livsutrymme, och det nödvändiga i att hitta en slutgiltig lösning på arabfrågan. Låt viljan triumfera över allt vett och rationalitet!
Det är ju fruktansvärt att Shirley Clamp vann på grund av sin bröstchock!Ja, jag drömmer om att låta bomberna falla, gå runt med en Armalite från kontorskub till kontorskub och plocka varenda jävel. Vi är en art där alla vill bli härskade, där ingen säger emot och så länge någon säger åt oss vad vi skall göra så lyder vi. Vi kan tortera ihjäl andra människor ifall en auktoritet såsom en forskare säger åt oss att göra det. Ifall man skulle göra om
Milgrams experiment idag skulle det säkert fortfarande vara 60% som var beredd att gå genom hela experimentet, fastän försökspersonen har tystat.
Vi lever i ett samhälle där lydnad är en virtuos och konformitet en dygd. Panopticon har förvandlas till biomakt, där vi helt har internaliserat den övervakande blicken. Vi matas med skval som håller oss pacificerade, eller som i alla fall ger oss valet att inte bry oss. Vi läser recensioner på filmer vi redan har sett hundratals gånger för att sedan gå och se dem ännu en gång. Vi följer med i mediaflödet, för att kunna hänga med på fikarasten, för vem bryr sig egentligen vad som händer?
Förresten, vem var det som vann Robinsson senast?Låter det elitistiskt? Vänta bara, när jag är klar skall jag få Adorno och Horkheimer att framstå som noviser.
Den 26 december skedde det en stor naturkatastrof, det var ett jordskalv som uppmätte 6,5 på Richterskalan.
Effekterna var förödande, det dog uppemot 20-60,000 människor.
Va? Nej, det var inte skalvet i Sydostasien jag syftade på. Nej i denna katastrof så dog det tyvärr ingen Bamseklubb. Denna skedde i Bam i Iran, så som tur var så dog det ju bara svartskallar, ingen riktigt svensk.
26 december 2003 så utraderades kanske 60,000 människoliv. Sextiotusen. Men det resulterade i ett dussin tidningsartiklar tillsammans i svensk media, knappt. För att ge lite perspektiv så kan vi nämna att DN hade 16 artiklar den 16 augusti 2003 rörande det
strömavbrottet i nordöstra USA som uppstått dagen innan. Strömavbrott. Vi tar det en gång till. Det hade skett ett strömavbrott i nordöstra USA, som resulterade i både fler och större artiklar.
Nyhetsvärderingsprincipen talar sitt tydliga språk, men jag pratar inte om vad som tidningar väljer att skriva, jag pratar om människor. Hur kan ett strömavbrott generera fler artiklar från en tidning under en dag, än hela svenska nyhetsutbudet från en katastrof.
Fast då glömmer jag ju att det i USA handlar om riktiga människor
Har du hört den senaste Franz Ferdinand låten?Det känns som jag har fastnat i en väldigt hemsk mardröm som jag snart skall vakna upp ur. Att för varje minut som går så känner jag hur jag tappar fotfästet
mer och
mer. För inte skulle vi i Sverige låta över tusen nazister marschera på våra gator medan politiker uppmanar folket att stanna hemma bakom låsta dörrar? Inte i Stockholm väl, inte i Salem? Och inte tror väl någon att det skulle bli bättre med superfängelser? Inte på riktigt?
Varifrån kommer denna obryddhet? Folk blir arga på hur folk kör i trafiken, folk kan skriva in långa arga insändare för att en kommunpolitiker tyckte det var okej att bygga en väg som inte de tyckte var okej. Men vi bryr oss inte någonting om andra människor. Tänk er ifall alla de som dog i Auschwitz-Birkenau, Bergen-Belsen, Treblinka och Belzec fick idag se hur vi låter stöveltrampet eka över våra gator. Inte bara det, politikerna uppmanar folk att stanna hemma! Uppmanar folk till tystnad! Tidningarna skriver att man inte vill ge dem publicitet. Tänk er en tidning som skrev att man inte publicerade artiklar om kvinnomisshandel eller sexualövergrepp för man inte ville ge dem publicitet. Det går inte att tiga ihjäl det, det gick inte då och det går inte nu. Ifall tidningarna vill ta sitt ansvar så kan de göra som de gjorde när Björn Södergren blev mördad, hålla uppe takten, hela tiden, konstant och aldrig sluta. Och uppmana folk att gå ut på gatorna, visa sin avsky och stoppa stöveltrampet.
Bella CiaoUna mattina, mi sono alzato
o bella ciao bella ciao bella ciao ciao ciao
Una mattina mi sono alzato
e ho trovato l'invasor
O partigiano portami via
o bella ciao bella ciao bella ciao ciao ciao
O partigiano portami via
ché mi sento di morir
E se muoio da partigiano
o bella ciao bella ciao bella ciao ciao ciao
e se muoio da partigiano
tu mi devi seppellir
E seppellire lassù in montagna
o bella ciao bella ciao bella ciao ciao ciao
e seppellire lassù in montagna
sotto l'ombra di un bel fior
E le genti che passeranno
o bella ciao bella ciao bella ciao ciao ciao
e le genti che passeranno
ti diranno che bel fior
È questo il fiore del partigiano
o bella ciao bella ciao bella ciao ciao ciao
è questo il fiore del partigiano
morto per la libertà