Kollegor in arms

Expressenjournalist frias

GÖTEBORG. Journalisten Niclas Rislund på Expressen frias. Göteborgs tingsrätt finner det inte styrkt att han agerade polis i jakten på nyheter om den kidnappade Sibadirektören Fabian Bengtsson.

Måndagens dom är en framgång för Rislunds advokat Peter Danowsky som i sin slutplädering för en vecka sedan i det uppmärksammade målet fann åklagarens anklagelser absurda.

Ord stod mot ord under rättegången, där en bilbärgare från Kungälv och en norsk polisman vid det nordiska sambandskontoret i London vittnade om att Niclas Rislund gav sken att vara polis när han kontaktade dem.

Rislund förnekade i sin tur bestämt att han seglat under falskt flagg när han sökte information om kidnapparna. Spaningsledningen vid Göteborgspolisen teg som muren i dramats slutskede, vilket tvingade medierna att få fram uppgifter via andra kanaler.

Tingsrätten kommer således fram till att reportern inte kan fällas för föregivande av allmän ställning, som brottsmisstanken formellt löd.

Kammaråklagare Carl Bergström krävde ett kännbart bötesstraff. Nu studerar han domens formuleringar närmare för att avgöra om den ska överklagas till hovrätten.

Lars Johansson

Själen är kroppens fängelse

Polisen har stängt av kameror
Storebror ser dig inte längre. Stockholmspolisen har på eget initiativ stängt av de övervakningskameror som länge höll ett öga på 37 olika platser i stan. /…/

- Vi kan se max fyra bilder som väljs ut av Vägverket, avslöjar kommissarie Per-Ove Olsson./…/
Men den som tror att skärmarna används för avancerad kameraövervakning i det dagliga polisarbetet tror fel./…/
- Förut hade vi 37. Men för några år sedan beslöt vi oss för att klippa kablarna/…/
Motiveringen var både juridisk och ekonomisk./…/
Övervakningskamerorna har dock i många fall fått sitta kvar.
- Man har väl tyckt att det är bra att folk tror att de fortfarande fungerar, säger Per-Ove Olsson.

Hela artikeln är intressant diskursivt, det skulle vara kul att göra en analys, speciellt med diskursanalytiska verktyg som transivitet och modalitet
(kort kan man säga att transivitet undersöker hur händelser och processer förbinds (eller inte förbinds) med subjekt och objekt. Modalitet handlar om att identifiera talarens grad av instämmande i en sats.)

Men det som fastnade när jag läste det redan första gången var ”Man har väl tyckt att det är bra att folk tror att de fortfarande fungerar”

Känns det igen?

Det bästa vore helt enkelt om människor tror att de är bevakade, att de inte vet om de är bevakade eller inte. För i osäkerheten blir vi lydiga. Så då är vi hos våran kära vän Bentham och det allseende ögat. Men än bättre vore ju att internalisera kontrollen fullständigt. Den bästa medborgaren är ju den som inte ens behöver kameraögat för att vara lydig.

Enligt Deleuze har vi gått från disciplinsamhället till kontrollsamhället. Nu handlar inte längre normaliseringen om funktioner av specialiserade, institutionellt baserade, disciplinerande procedurer.
I stället för att vara begränsad, liksom sina subjekt, till en rad av institutionella platser, var kontrollen över uppförandet nu immanent i förhållande till alla de platser där avvikelserna kunde inträffa, inskriven i dynamiken hos de praktiker till vilka människorna är kopplade. I disciplinsamhället handlade det om att passera från en disciplinär institution till en annan – skolor, baracker, fabriken – där var och en av institutionerna strävade efter att ingjuta ett uppförande genom att skriva in varaktigt kroppsligt och handlingsmässigt kunnande, och hållbara former av analys och behärskning av det egna jaget, i själen.
Kontrollsamhället är ett samhälle av konstant och evigt formande, där formandet sker inom flöden och transaktioner mellan det mänskliga subjektets krafter och kapaciteter och inom de praktiker som han eller hon deltar i.
Människan är alltid i kontinuerlig träning, livslångt lärande, eviga utvärderingar, upprepande motivationer till att köpa, förbättra sig själv, ett konstant övervakande av hälsan och ständiga riskkalkyler. Kontrollen är inte centraliserad utan fördelad; den flyter genom ett nätverk med öppna förbindelser som är rhizomatiska och inte hierarkiska.

Att rösta fel, att välja rätt

”Hamas mot sensation i palestinska valet”

”Hoppfullt trots oönskad valseger”

"Hamas måste lägga ner vapnen"

Omvärlden står handfallna, i oförstående ser de valsedlarna singla ned i urnan, en efter en. Hamas. Men är omvärlden egentligen så oförstående? Är detta så fruktansvärt oväntat? Är inte bara så att erkännande av att man förstod att Hamas skulle segra skulle säga så mycket annat. Man kan inte bara säga ”Jag tror Hamas vinner”, för då skulle man behöva försvara sig, utveckla sig och argumentera. Och då skulle man komma in på farligt vatten. Till varför Hamas är populärt, till varför människor ty sig till dessa Barnätande, islamistiska dödsmördar, tortyrhoppade, spränggladaste dödsmördar terroristerna vinner. Hamas alltså. Det blir ju så mycket enklare om vi får behålla våran bild av dessa ondingar, istället för att förstå varför det har blivit som det har blivit. Ifall vi blundar kan ingen skuld falla på oss, och ifall vi håller för öronen så hör vi inte miljonernas hesa skrik. Det har funkat bra för, bör funka bra nu också, eller hur?

Det som gör situationen så oerhört lustig är ju hur man nu skall formulera sig. Alla ord blir så roliga när man vänder ut och in på dem och ger dem helt nya betydelser.

Så långt måste också omvärlden - främst USA, EU och Israel - vara nöjda. Demokrati i Mellanöstern är ju en ledstjärna inte minst för den amerikanska utrikespolitiken.
Problemet är att palestinierna inte riktigt röstat så som omvärlden ville.
Terroriststämplade Hamas är valets segrare, och dystra framtidsscenarier med upptrappad konflikt är lätta att måla upp.

Men det som jag inte kan sluta flina åt är ju hur hemska alla tycker det är att en terrorgrupp har tagit makten demokratiskt. Ja visst är det hemskt när man först dödar civila, diplomater, militärer och sedan blir politisk ledare. Jag hoppas verkligen att det inte får gå till på så sätt! Ve den stat som bildas av terrorister.

Låt oss gå längs minnenas allé för en stund. Låt oss minnas tillbaka till stora män. Det fanns förut en organisation som hette Irgun och en grupp som kallades Sternligan. Dessa två har tillsammans och på olika håll stridit för sin sak. Deras arbetsmetoder har bland annat varit att slakta civila i stora mängder, som till exempel i Deir Yassin där de massakrerade över 100 civila. De är även ansvariga för bombningen av King David Hotel, där man helt enkelt planterade bomber i ett hotell för att döda ursinningslöst. (Eller finns det någon annan anledning att sätta upp bomber i ett hotell?) 91 människor mördades och 45 skadades. Dessa är också ansvariga för avrättningen av Folke Bernadotte, svensk diplomat som var där för att mäkla fred. Så hur gick det då för dessa män som gärna göt blod för att nå sina mål, ungefär som Hamas idag.? Jo 1948 upplöstes grupperna, men vad hände med dess medlemmar? David Ben-Gurion, blev staten Israels första premiärminister, Menachem Begin, tidigare ledare för Irgun blev premiärminister 1977 och när han lämnade denna post, blev den övertagen av hans gamla kollega från Irgun, Yitzhak Shamir. Den ärorika staten Israel, byggd på blod, ledda av terrorister. Såsom de flesta av våra moderna demokratiska stater.

- Varje grupp som vill delta i den demokratiska processen måste slutgiltigt lägga ned vapnen. Att bära vapen och samtidigt delta i demokratisk partipolitik innebär ett fundamentalt motsattsförhållande. Jag är säker på att de (Hamas) också tänker på detta, sade FN-chefen.

Enligt den brittiske utrikesministern Jack Straw finns det bara ett sätt för Hamas att bli erkänt av det internationella samfundet. Hamas måste välja demokrati och inte terror, sade den brittiske utrikesministern.

Är det så att Kofi Annan faktiskt här säger att Israel är odemokratiska? Han säger att vapen och partipolitik är fundamentalt olika, varvid det senare inte får förekomma i demokratisk partipolitik. Eller är det bara så att det är andra spelregler för araber? För vi har inga problem att låta terrorister leda ett land, det har vi gjort så ofta så. Nej, det vi har emot är att vissa terrorister leder ett land, terrorister vi inte har satt till makten.

Därför blir det så svårt med orden, när man skall å ena sidan uppehålla maskeraden av att man är för den så kallade demokratin, och å andra sidan motarbeta sina fiender. Visst är det jobbigt att låta makten vila i de okunniga folkens händer? Hade det inte varit bättre ifall någon annan hade fått rösta åt palestinerna istället?

Läs Per Ahlins ledare, och förundras över vad som sägs i vissa fall och inte i andra.
Hoppfullt trots oönskad valseger
Problemet är att amerikanerna inte riktigt röstat så som omvärlden ville.
Terroriststämplade republikanerna är valets segrare, och dystra framtidsscenarier med upptrappad konflikt är lätta att måla upp.
Samtidigt måste valresultatet givetvis respekteras, och det finns positiva halmstrån att greppa tag i för den omvärld som helst håller Bush på armslängds avstånd.

Till slut vill bara tillägga att jag inte stödjer Hamas i deras aktioner där de dödar civila, på samma sätt som jag inte heller stödjer Ryssland, USA, Storbritannie, Israel, Eypten, Kina, Indonesien, Mexico, Brasilien eller någon av alla de stater som konstant mördar. Jag är även helt emot Hamas vilja att krossa den sionistiska staten, utan jag tror att en kompromiss måste skapas. Det jag motsätter mig är vilka ord som får beskriva omvärlden. Nu verkar det som det palestinska folket har valt Hamas som sina ledare, i det valsystem som vi alla kallar demokrati. Jag förvånas inte, för vilka har funnits där för flyktingarna, för de ockuperade och för de övergivna? Inte är det vi i väst i alla fall.