Själen är kroppens fängelse

Polisen har stängt av kameror
Storebror ser dig inte längre. Stockholmspolisen har på eget initiativ stängt av de övervakningskameror som länge höll ett öga på 37 olika platser i stan. /…/

- Vi kan se max fyra bilder som väljs ut av Vägverket, avslöjar kommissarie Per-Ove Olsson./…/
Men den som tror att skärmarna används för avancerad kameraövervakning i det dagliga polisarbetet tror fel./…/
- Förut hade vi 37. Men för några år sedan beslöt vi oss för att klippa kablarna/…/
Motiveringen var både juridisk och ekonomisk./…/
Övervakningskamerorna har dock i många fall fått sitta kvar.
- Man har väl tyckt att det är bra att folk tror att de fortfarande fungerar, säger Per-Ove Olsson.

Hela artikeln är intressant diskursivt, det skulle vara kul att göra en analys, speciellt med diskursanalytiska verktyg som transivitet och modalitet
(kort kan man säga att transivitet undersöker hur händelser och processer förbinds (eller inte förbinds) med subjekt och objekt. Modalitet handlar om att identifiera talarens grad av instämmande i en sats.)

Men det som fastnade när jag läste det redan första gången var ”Man har väl tyckt att det är bra att folk tror att de fortfarande fungerar”

Känns det igen?

Det bästa vore helt enkelt om människor tror att de är bevakade, att de inte vet om de är bevakade eller inte. För i osäkerheten blir vi lydiga. Så då är vi hos våran kära vän Bentham och det allseende ögat. Men än bättre vore ju att internalisera kontrollen fullständigt. Den bästa medborgaren är ju den som inte ens behöver kameraögat för att vara lydig.

Enligt Deleuze har vi gått från disciplinsamhället till kontrollsamhället. Nu handlar inte längre normaliseringen om funktioner av specialiserade, institutionellt baserade, disciplinerande procedurer.
I stället för att vara begränsad, liksom sina subjekt, till en rad av institutionella platser, var kontrollen över uppförandet nu immanent i förhållande till alla de platser där avvikelserna kunde inträffa, inskriven i dynamiken hos de praktiker till vilka människorna är kopplade. I disciplinsamhället handlade det om att passera från en disciplinär institution till en annan – skolor, baracker, fabriken – där var och en av institutionerna strävade efter att ingjuta ett uppförande genom att skriva in varaktigt kroppsligt och handlingsmässigt kunnande, och hållbara former av analys och behärskning av det egna jaget, i själen.
Kontrollsamhället är ett samhälle av konstant och evigt formande, där formandet sker inom flöden och transaktioner mellan det mänskliga subjektets krafter och kapaciteter och inom de praktiker som han eller hon deltar i.
Människan är alltid i kontinuerlig träning, livslångt lärande, eviga utvärderingar, upprepande motivationer till att köpa, förbättra sig själv, ett konstant övervakande av hälsan och ständiga riskkalkyler. Kontrollen är inte centraliserad utan fördelad; den flyter genom ett nätverk med öppna förbindelser som är rhizomatiska och inte hierarkiska.